Det är min känsla just nu.
Jag misslyckas gång på gång.
Och idag har jag funderat på varför jag fortsätter.
Efter varje misslyckande?
Jag har gjort tre tentor nu i höst och jag har bara klarat en.
Det resulterar i att jag har tre tentor på en och samma vecka.
16 januari, 18 januari och 21 januari.
Plus en tenta från förra året som ligger den 18 januari, men som jag inte kan göra.
Jag vet att jag inte är ensam.
Men det är ändå sjukt frustrerande.
Att jämt misslyckas.
Så var det inte i gymnasiet.
Där lyckades man i princip med allt man gjorde.
Och fick oftast bra betyg.
Eller i alla fall det betyg man förväntade sig.
Här är det precis tvärtom.
Det hjälper inte hur mycket man än pluggar.
Hur mycket man än försöker.
Ingenting hjälper och allt känns hopplöst.
Lärarna på universitetet vägra inse att man kan göra saker och ting på olika sätt.
Det finns bara ett sätt och det är deras.
Allt annat är fel och man straffas om man försöker göra det på sitt egna sätt.
Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och gå vidare.
Klara alla tre tentorna i januari och ta nya tag.
Mycket mer kan man ju inte göra.
Men än att fundera över om det är rätt eller fel att fortsätta.
Men jag har gått hälften nu.
Kan och vill inte hoppa av.
Får inte hoppa av.
Då vinner ju inte jag.
Och jag SKA vinna.
Punkt slut.
Over 'n Out.
"Och jag vet, jag har för lätt att luras av glädjen.
Där älvorna dansar, dit längtar jag jämt.
Och på var sida om huvet står änglar och sjunger
om glädje, om kärlek och om allt som har hänt
som inte borde ha hänt."
