2 oktober 2012

                                          

Det är snart 8 månader sen du lämnade oss nu.

8 månader av sorg.

8 månader av saknad.

Det kanske inte märks på utsidan längre, men sorgen finns där.

Hela tiden. 

Tårarna kanske inte rinner längre, men det gör fortfarande lika ont.

Jag tänder ett ljus för dig varje dag.

Och tänker på dig.

På alla fina minnen vi har.

På allt roligt vi har fått uppleva tillsammans.

På allt ledsamt vi har upplevt.

Jag tänker tillbaka på första gången du blev sjuk.

När du blev förlamad.

Hur hemskt det var att se dig i det tillståndet.

Och att vi trodde att det var över.

Men du återhämtade dig.

Du var glad över allt se oss när vi kom, ett par dagar efter operationen.

Hur glad du blev över att få Chicken Nuggets från McDonald's.

Hur jag inte kunde vara i rummet när veterinären kom med dig, eftersom jag inte ville se dig hasa dig fram.

Året efter operationen sprang du fritt i skogen igen.

Sen kom bakslag nummer två.

För ungefär ett år sen.

Och jag är så ledsen.

Så ledsen att jag inte var hos dig.

Att jag inte kunde göra något.

Och att du inte orkade kämpa.

Jag antar att dina krafter tog slut.

Jag minns sista gången jag var hemma, vid jul eller om det var i slutet av januari.

Och vi skulle åka tillbaka till Linköping och jag skulle säga hej då till dig.

Minns du att jag viskade till dig att du skulle lova att hålla dig vid liv till nästa gång jag skulle komma hem, bara ett par veckor senare?

Minns du hur du svarade?

Du brukade alltid ge mig en puss när vi sa hej då.

Men inte den här gången.

Den här gången såg du så sorgsen ut och bara la ner ditt huvud igen.

Utan att ge mig en puss.

Jag antar att du visst, redan då, att det var slut.

Just idag är saknaden lite större - trots att det är ett par dagar kvar.

Och just idag, just nu, när jag skirver detta rinner mina tårar.

Just idag behöver jag dig.

Jag tänker på dig som valp.

Hur mycket du älskade att bli jagad i trädgården, de där soliga dagarna under sommaren.

Helst skulle du ha cykelflaggan i munnen.

Den som var fem gånger så lång som du själv.

Hur du älskade skogen.

Hur du, varje kväll, trots att du var sjuk, skulle ha Frolic.

Hur du skuttade runt och krafsade på skafferidörren tills du fick några stycken.

Hur mycket du gillade att "klia magen".
Jag minns hur du alltid skulle sova i sängen, under täcket.
Och hur arg mamma kunde vara för att du hade tagit all plats i sängen.
Jag vill minnas dig med värme och med glädje.
Men det är inte alltid så lätt.

De mörka tankarna på dina sista månader i livet tar ibland överhand.
Jag vet nu att du gjorde vad du kunde, men ändå kan jag inte låta bli att ställa frågan: "Gjorde veterinärerna allt de kunde?" "Kunde de inte ha gjort mer?"
Jag frågar mig också varför mamma och pappa inte lät obducera dig?
Jag har försökt få ett svar på den frågan, men det slutar alltid med att mamma eller pappa blir arg på mig och säger "Du såg henne inte!".
Nej, det gjorde jag inte.
Men hade jag bara fått ett samtal på kvällen när du blev dålig igen, hade jag åkt hem.
Jag hade kört de där 25 milen, bara för din skull.
Jag hade hållit dig i tassen.
Och jag hade funnit där enda in i slutet.
Men detta samtal kom aldrig.
Jag klandrar ingen.
Min familj vet hur känslig jag är.
Men ändå.
Frågan som alltid kommer att finnas där är "Kunde de eller vi gjort något"?
Det är en fråga som alltid kommer att plåga mig.
En fråga som jag aldrig kommer att få svar på.
Men en sak är säker.

Jag kommer aldrig att glömma dig - du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, älskade, fina, underbara Amy. 

Det kommer aldrig att finnas någon som du.