Ett dygn har gått.
Ett dygn bestående av tårar.
Har inte sovit något i natt.
Har bara legat och tänkt, gråtit och stirrat ut i mörkret.
Igår var vi tvungna att ta ett beslut.
Ett beslut som man aldrig vill ta.
Igår lämnade vår älskade Amy jordelivet för ett liv i hundhimmelen.
Förhoppningsvis har veterinären rätt.
Att det var det mest humana att göra.
Men är det humant att låta en familjemedlem dö?
Jag vet inte.
Jag vet däremot att Amy hade slutat kämpa.
När hon var 6 år, alltså för nästan 7 år sedan fick hon diskbråck.
I höstas fick hon ett återfall.
Efter återfallet blev hon sämre.
Hon fick inte behålla mat eller vatten.
Hon brydde sig inte om omgivningen.
Hon fick medicin.
Blev bättre.
Och mådde bra till nu, till i lördags.
Det kom som en chock för oss alla.
Hon spydde blod och kissade blod.
Hade bleka slemhinnor.
Hon var helt apatisk hos veterinären, som fick göra vad hon ville.
Amy brydde sig inte.
Hon visste vad som väntade.
Hon var beredd på det.
Hon orkade inte kämpa längre.
Det är med stor sorg och med tårar rinnande nedför mina kinder, när jag skriver detta inlägg.
Men jag behöver göra det.
Dels för min och min familjs skull.
Dels för Amys.
Hunden sägs vara människans bästa vän.
Och jag vet att det är så.
En del anser att hundar inte förstår vad man säger.
Men tro mig, det gör dem.
Ingen människa i världen är klokare än en hund.
Ingen människa kan finnas så för en annan människa, så som en hund finns för sin människa.
De finns där.
Alltid.
I sorg.
I glädje.
Eller om du bara vill prata med någon som lyssnar.
Utan att säga något.
Jag vet att Amy har det bra nu.
Hon är utan smärta.
Hon springer i skogen och jagar och busar med andra taxar.
Hon är lycklig.
Men ändå känner jag mig så hjälplös.
Smärtan som kom när mamma ringde igår.
Att inte kunna vara där och hålla henne i tassen och ta farväl.
Att känna trycket över bröstet och paniken stiga.
Just för att man inte kan vara där.
Jag kunde inte vara där.
Mamma sa att hon somnade in lugnt och stilla.
Men tänk om hon var rädd?!
Tänk om hon hade kunnat bli bra igen?
Tänk om veterinären hade fel?
Tänk om.
Jag vet att jag inte ska tänka så, men tänk om jag hade kunnat göra något annorlunda?
Vi har gett Amy ett bra liv.
Kanske det bästa.
Men ändå tänker man att man skulle gjort saker annorlunda.
Umgåtts mer med henne.
Gått ut med henne mer.
Gosat mer med henne.
Men nu är det för sent.
Hon finns inte mer och kommer inte tillbaka mer.
Men minnena kommer alltid finnas kvar.
Jag minns dagen vi var och hämtade henne.
8 veckor gammal.
Liten och så söt.
Hon var alltid söt.
Hon älskade att leka med cykelflaggan och vara i skogen.
Skogen.
Det ska bli hennes sista viloplats.
Vi ska ha en ceremoni för henne.
I skogen.
Jag ska göra en gravsten till henne.
Skriva något vackert.
Köpa blommor och tända ett ljus.
Och minnas.
Vi ska göra en plats som vi kan åka till när saknaden blir för stor.
En vacker plats.
Värdig en tax.
Jag har fått många sms i denna sorgens stund.
Från folk som kände och inte kände henne.
Sms innehållande ord som jag uppskattar mer än någonsin.
Jag vet bara inte hur jag ska svara eller vad jag ska säga.
Jag känner mig bara tom.
Tom på ord.
Tom på handlingar.
Men jag hoppas att alla vet att jag uppskattar att ni finns där.
Och att jag hör av mig när det gör mindre ont.
När jag har smält och tagit in detta.
Och jag hoppas att alla minns Amy som den stjärna hon var.
En mer fantastisk tax får man leta efter.
Även om hon var egen och hade en stor egen vilja.
Men det är så jag vill att alla ska minnas henne.
Jag tog mig till skolan idag.
Satt på föreläsningen.
Antecknade.
Sa inte så mycket.
Men en kille i min klass, som var min Nollan 2010 frågade mig igår vad som hade hänt.
Han visste hur jag kände.
Han vet hur jag känner.
Han köpte en bulle till mig.
Men jag kunde inte äta den.
Mat smakar inte.
Men jag försöker.
Jag gör mitt bästa.
Jag bearbetar chocken.
Jag jobbar med att ta in det.
Jag lever.
Och livet går vidare.
Jag vet det.
Och jag vet att jag får låta sorgarbetet ta tid.
Det är okej att vara ledsen.
Och det kommer en dag då det gör mindre ont.
Men det kommer aldrig att sluta göra ont.
Vi har förlorat en familjemedlem.
En person.
En person som stod oss nära och betydde allt för oss.
Vi har förlorat vår bebis.
Det är aldrig kul att behöva ta sådana här beslut.
Men ibland måste man.
För deras skull.
Vila i frid, älskade Amy.
Vi saknar dig och kommer alltid att göra.
Vi kommer att minnas dig med glädje, för det var det du skänkte oss.
Glädje.
Älskad - Saknad.
"Som två raggiga björnar är du och jag min vän,
när vi kryper in i vårt ide och drömmer om sommaren.
Glömmer människors buller och stora dystra hus,
och drömmer om tysta skogar och sommarnattens ljus."
