20 februari 2012

Jag lever, om det än är på håret.

Det är mycket nu.

Jag pluggar hela dagar.

Jag skriver tentor.

Jag är på föreläsningar och seminarier.

Jag umgås.

Försöker bearbeta sorgen.

Det går sakta med säkert.

Jag tar in och bearbetar det på mitt egna sätt.

Var hemhemma förra helgen.

Det var tufft.

Jag kunde inte prata om Amy.

Och pappa är lika dan.

Jag stänger in det i mig själv.

Vill inte prata med dem där hemma om det.

Det går bara inte.

Då kommer tårarna.

Jag tror det hade varit lättare om det fanns en hund till där hemma.

Då tror jag inte att man hade upplevt det som tomt.

Pappa vill skaffa en ny hund.

Jag tror det kan vara bra, men samtidigt måste vi tillåta oss att sörja och att sakna.

Sakna Amy.

Men jag kämpar vidare.

Jag har gjort ett smycke som gör så att jag alltid kan bära med mig Amy.

Jag har framkallt några foton som jag ska rama in.

Det känns bra.

För jag vet att hon är med mig.

Hon vakar över och skyddar mig.

Jag vet det.

Skolan är ett helvete just nu.

Jag är så trött på det.

Universitetet är... Ja, jag vet inte.

Jag behöver få lite utdelning av all slit, all svett och alla tårar.

Jag behöver få godkänt på en tenta.

Det är allt jag ber om.

Jag tror min vardag skulle bli lite lättare om jag bara fick godkänt på något som jag gör.

Som stärker mitt självförtroende.

För det är verkligen kört i botten.

Jag måste kämpa vidare.

Förr eller senare ska det väl gå.

Ikväll är min sista kväll som tjugotvå-åring.

Det är bara lite ångersladdat.

Imorgon vid den här tiden är jag närmre tjugofem är tjugo, och därmed närmre trettio.

Men så är det.

Det är bara att bita i det sura äpplet och acceptera att man blir äldre, och förhoppningsvis klokare.

Tack för idag - slut för idag.

Over 'n Out.

"Du springer aldrig ifatt,

när jag väl är där.

Jag vill inte tänka framåt,

men är livrädd att fastna här."